Rambo blev klubbens årets husdjur!

Idag höll Wilma och Lily deras nya eventidé Årets husdjur. Självklart ställer jag upp med min underbara Rambo. Först var det veterinärbesiktning och den klarade vi allihop galant såklart. Därefter var de dags för utställning där vi först fick visa upp oss en och en. Rambo fick så fina kommentarer om hans utseende vilket är så kul att höra eftersom han är 7 år. Visserligen är de inte så gammalt eftersom han kan bli ca 14 om man har riktigt tur, men enligt honom själv är han i sina bästa år såklart. I varje fall, efter det fick jag berätta för domarna om honom och hans personlighet. Tillslut berätta dem vilka två som är finalister vilket blev Rambo och Jossans ekorre, Mårten. I finalen fick vi säga ett ord som beskriver våra djur. Jag valde ordet "envis" eftersom Rambo är rätt envis vilket inte är konstigt när han är en terrier. Det var då de andra deltagarna som fick lägga en röst på vilket husdjur som skulle vinna och Rambo fick flest röster. Är så glad för min lilla plutt. Nu ska jag gå över till att berätta lite mer om min lilla vän. 
För er som är rätt nya här vet nog inte om min riktiga lilla Rambo. Ni som varit med ett tag vet nog allt. Rambo var en liten yorkshireterrier som jag och mamma köpte när han var 2 år från en annan familj som inte kunde ha honom längre. När han kom till oss var han rätt bortskämd och otränad. Han kunde knappt sitt och förstod inte alls konceptet av att göra något för godis. Jag gick då på Djurgymnasiet, inriktning hund och den utbildningen gav mig så mycket så att jag kunde träna om Rambo och gav honom ett väldigt aktivt liv. Han blev en riktig liten freestylevovve och han fick följa med på alla aktiva dagar i skolan. Hans största prestation enligt honom skulle nog vara när han hittade rådjursbenet efter att ha gått en blodspår. Han bar den hela vägen hem till lägret där vi sov. Notera, den var större än han. 
 
I varje fall, när han blev ca 8 år blev han sjuk. De tog ett år innan vi fick träffa en specialist som fortsatte utreda honom och han fick gå igenom operation, sova på djursjukhus (en gång över nyår) och en massa tester. Till sist berättade specialisten för mig att han kanske hade några år kvar, men han skulle behöva leva på piller, han skulle fortfarande ha dagar då han mår dåligt och så vidare. Då bestämde jag mig att det var inte okej längre att låta honom leva såhär. Så han fick somna in när han var 10 år. Bilden ovan togs bara några dagar innan han somna in. 
 
Han betydde väldigt mycket för mig och jag har fortfarande svårt att prata för mycket om honom utan att de blir tårar som väller ut. Men när terrierna kom till Star Stable Online, kunde jag på något vänster ha min lilla Rambo med mig. Ni kanske tycker de är helt sjukt eller knäppt och det är absolut inte samma sak och den terriern i spelet är inte en exakt kopia. Men det är ändå något där jag känner att han får leva med mig i den digitala världen lika mycket som jag säger att han alltid finns i mitt hjärta. 
 
Hehe, om ni orkat läsa allt de där så får ni en klapp på axeln. Jag tyckte de var rätt skönt att få skriva av mig lite för nästa vecka är det 2 år sedan som Rambo fick somna in i mitt knä. Hoppas jag inte förstörde er kväll eller dag av detta, men samtidigt är det något som många får gå igenom när man har husdjur. Ni kanske också har ett husdjur i spelet som är eran bortgångna vän? 

Lipizzanerritt med klubben

I tisdags höll jag en liten rasritt igen efter att jag inte höll något event veckan innan. Eftersom jag verkar vara i en fas då jag inte spelar mycket så tryter de lite på eventidéer. Eller jag har idéer men dem är för längre fram och inte nu så då blir det lite som att man går och väntar. Men en liten rasritt är alltid trevligt och våra fina lipizzaner fick komma ut och röra på sig. En mysig liten ritt som startades i Moorland, en runda i skördebygden och tillbaka till Moorland. Vi råkade ut för en liten regnskur i träsket, men som tur är var vi klädda för eventuellt regn så de var bara mysigt. Nu ska jag försöka klura ut vad jag ska hitta på nästa vecka. 

Rätt segt

I tisdags var jag och Lelouch med på Fridas hopplektion. Denna gång var det fokus på att göra övningar där man kan träna heta hästar att lyssna mer på ryttaren istället för att bara springa mot hindren. Det lät väldigt intressant och även om Lelouch inte direkt är så het av sig är det ändå bra övningar för att träna på kommunikationen mellan oss. 
 
Däremot var vi inte direkt fokuserad. Jag vet inte vad som hände men både jag och Lelouch var rätt okoncentrerade genom hela lektionen. Det var tillfällen då jag fick vara på honom om att öka och hoppa ordentligt över hindren samtidigt som jag kunde komma på mig själv att drömma bort när man stod och vänta på sin tur. Neh, bättre har man gjort på lektioner. Men det kändes som att vi inte var helt ensamma i den känslan då fler verkade ha problem, medan andra verkligen behövde dessa övningar till sina heta hästar. 
 
På söndag är det min tur att hålla lektion och det får bli en islandshästlekion. Min plan är att hålla en 4-gångstävling i framtiden och det är väl snällt om eleverna får träna lite innan de sätts på prov. Så det ska fokuseras på gångarter och man får hoppas att deras islandshästar är på hugget då, men bara inte för heta heller. Svårt de där med balansen ibland.